Taidemaalariliitto

Arkkitehti professori Juhani Pallasmaa kirjoittaa näyttelyn yhteydessä julkaistavassa luettelossa MAISEMAN KUUNTELUA:

Viljasen maalaukset herättävät useimmiten vaikutelman luonnonaiheesta tai maisemasta. Ne eivät kuitenkaan ole kuvia mistään tietyistä tai todellisista maisemanäkymistä, tai edes selkeähahmoisista maiseman aineksista. Taiteilija näyttää pikemminkin tavoittelevan maisemallisessa tilassa olemisen perustunnelmia, muistikuvia, liikeaistimuksia, ja valaistuksen vaihteluita. Näissä maalatuissa mielenmaisemissa taivasta muistuttava katkelma saattaa sijaita maastolta vaikuttavan aiheen tai värin alapuolella. Vedenpinnan heijastusten tapaan Viljasen maisema-ainekset tuntuvat monesti olevan ylösalaisin tai muulla tavoin uudelleen järjestettyinä. Itse asiassa hänen maalaustensa maisemat eivät ole olemassakaan kankaalle maalattuina objektiivisina kuvina, vaan ne rakentuvat assosiaatioina katsojan mieleen teosten katselemisen myötä.

En halua väittää, että Reijo Viljanen tarkoituksellisesti maalaa maisemia, vaan, että hänen maalauksensa hahmottuvat maiseman kokemisen tapaan. Tämän vaikutelman voimakkuus vaihtelee kuitenkin maalauksesta toiseen. Elämys maisemassa olemisesta on erityisen vahva silloin, kun havainto jäsentyy etualan lähituntumasta etääntyväksi tilaksi, kuva-aiheiksi, jotka aikaansaavat syvyysulottuvuuden. Kun maalauksen ainekset asettuvat kankaan pinnan tasoon, naturalistinen tulkintamahdollisuus vaimenee ja kuvan pintamaisuus vahvistaa värimassojen musikaalisuutta – visuaalisen maisematilan sijasta katsoja alkaa pikemminkin kokea maalauksen ääninä.

Lähitarkastelussa Viljasen väripinnatkin paljastavat kerroksellisuutensa ja syvyytensä. Värimassan taustalla ovat yleensä kirkkaimmat sävyt, joiden olemassaolon aavistaa pinnan elävästä väreilystä. ”Värien välisten suhteiden löydyttyä alkaa syntyä jonkinlainen sisäisen verenkierron kaltainen ilmiö. Värit hehkuvat, värähtelevät, työntyvät kohti ja loitontuvat. Elämä syttyy maalaukseen”, Viljanen itse kirjoittaa.1

Maalausten venytetty vertikaalisuus tai horisontaalisuus korostaa kuva-aiheen fragmentinomaisuutta ja muoto ohjaa katseen pysty- tai vaakasuoraan liikkeeseen. Katselu myötäilee näin luontaista tapaamme kokea maisema lukemattomien katkelmien ja osanäkymien alati muuttuvina sarjoina. Todellinen, eletty maisemahan ei milloinkaan ole yksikäsitteinen kuva, koska olemme aina itse sisällä maiseman tilassa, tai olemme suorastaan osa ”maailman lihaa”, käyttääkseni filosofi Maurice Merleau-Pontyn ajatuksia herättävää käsitettä.2

Reijo Viljasen uudet maalaukset eivät vaikuta abstrakteilta visuaalisilta rakennelmilta tai esteettisiltä sommitelmilta. Ne ovat pikemminkin eletyn maailman tapailua, tunnustelua ja kuuntelua maalaamisen välityksellä. Luonnosmaisuus, tietoinen epätäydellisyys ja ”keskeneräisyys” herättävät mielikuvia hetkellisyydestä sekä maalaamisen ajallisesta tapahtumasta ja kestosta. Tässä maalaamisen tavassa erityistä herkkyyttä vaatii sen hetken oivaltaminen, milloin maalaus on valmis. ”Teoksen yksityiskohtien liiallinen hiominen vie helposti tuoreuden, siksi elävyys ja pieni puutteellisuus ovat monesti parempia kuin täydellisyys. Joissain töissä virhettä ei voi ottaa pois, koska työ elää vain sen kanssa.”3

Taiteilijan pitkäaikainen kiinnostus etäisiin ja etenkin Idän kulttuureihin heijastuu siinä, että maalauksiin ilmaantuu milloin kiinalaisen maisemamaalauksen utuisia ja pehmeärajaisia tiloja, milloin tiibetiläisten kulttikuvien väriteemoja, tai muistikuvia intialaisista miniatyyreistä. Toisinaan maalaukset tuovat myös mieleen itämaisen kalligrafian tai ornamenttiaiheen.

1 Reijo Viljanen, ”Taiteesta ja kauneudesta”, luento Kiasmassa, 12.11.2008.
2 Maurice Merleau-Ponty määrittelee käsitteensä ”maailman liha” kirjoituksessaan ”The Intertwining – The Chiasm” postuumisti julkaistussa teoksessa The Visible and the Invisible, toim. Claude Lefort, Northwestern University Press, Evanston, 1969.
3 Reijo Viljanen, ”Taiteesta ja kauneudesta”.

Arkitekten professor Juhani Pallasmaa skriver i Reijo Viljanens katalog ATT LYSSNA SIG TILL ETT LANDSKAP:

Viljanens målningar ger oftast ett intryck av naturmotiv eller landskap. Ändå avbildar de inte några specifika eller faktiska landskapsvyer – eller ens några klart konturerade beståndsdelar av områden i naturen. Det förefaller som om konstnären snarare försökte fånga de grundstämningar, minnesbilder, rörelseförnimmelser och skiftningar i belysningen som alstras av vistelsen i det landskapliga rummet. I dessa målade sinneslandskap kan ett fragment som för tankarna till himlen ligga nedanom ett markliknande motiv eller en terrängaktig färg. Liksom speglingarna i en vattenyta förefaller beståndsdelarna i Viljanens landskap många gånger vara upp och nedvända eller omarrangerade på något annat sätt. Landskapen i hans målningar finns i själva verket inte ens till i form av objektiva bilder målade på duk, utan de byggs upp som mentala associationer efterhand som betraktaren gör sig förtrogen med verken.

Jag vill inte påstå att Reijo Viljanen avsiktligt målar landskap, utan att hans målningar växer fram och tar gestalt enligt samma mönster som en betraktare upplever ett område i naturen – även om intryckets styrka skiftar från den ena målningen till den andra. Upplevelsen av att vistas i ett landskap är särskilt stark när det sedda tar form och blir till ett rum som fjärmar sig från den närmaste förgrunden, till en rad bildmotiv som skapar en djupdimension. När de olika elementen i en målning intar sina platser i nivå med dukens yta, avklingar möjligheten till naturalistisk tolkning och bildens ytmässighet förstärker det musikaliska i färgmassorna – i stället för att uppleva målningen som ett visuellt landskapsrum börjar betraktaren snarare förnimma den som ett landskap av ljud.

Vid närmare granskning avslöjar även färgytorna hos Viljanen sin skiktade struktur och sitt djup. Det är i allmänhet bakgrunden av färgmassan som bär på de klaraste nyanserna vars existens kan anas i ytans levande dallring. ”När förbindelserna mellan färgerna väl är upptäckt alstras ett slags fenomen som liknar ett blodomlopp. Färgerna glöder, vibrerar, tränger sig närmare och fjärmar sig igen. Livet tänds i målningen”, skriver Viljanen själv.1

Genom målningarnas uttänjda vertikalitet respektive horisontalitet betonas bildmotivets fragmentariska karaktär och formen styr blickens rörelse i lodrät eller vågrät riktning. Detta sätt att se följer därför vår naturliga benägenhet att uppleva ett landskap som ständigt föränderliga serier av oräkneliga brottstycken och fragmenterade vyer. Ett landskap i verkliga livet är ju aldrig en entydig bild, eftersom vi alltid själva befinner oss inne i landskapsrummet, eller rentav är en del av ”världens kött”, för att använda filosofen Maurice Merleau-Pontys tankeväckande begrepp.2

Reijo Viljanens nya målningar ger inte intryck av att vara abstrakta visuella konstruktioner eller estetiska kompositioner. Snarare förmedlar måleriet ett trevande, famlande och lyssnande efter en upplevd värld. Den skissartade formen, den avsiktliga ofullkomligheten och ”halvfärdigheten” väcker föreställningar om flyktighet och om måleriets tidsmässiga händelseförlopp och varaktighet. I detta sätt att måla krävs det en särskild känslighet för att inse i vilket ögonblick målningen är färdig. ”När detaljerna i ett verk finslipas alltför mycket går lätt dess fräschör förlorad. Ett levande grepp och några små brister är därför ofta bättre än perfektion. I somliga arbeten går det inte att ta bort felet eftersom verket lever enbart när det finns kvar.” 3

Konstnärens långvariga intresse för avlägsna kulturer, särskilt de österländska, avspeglas i hans målningar där betraktaren ömsom kan få prov på det kinesiska landskapsmåleriets diffusa ytor med dess mjuka gränser, ömsom på tibetanska kultbilders färgteman eller reminiscenser av indiska miniatyrer. Ibland ger målningarna också associationer till orientalisk kalligrafi eller österländska ornamentmotiv.

Översättning till svenska: Christel Nyman

1 Reijo Viljanen, ”Taiteesta ja kauneudesta” (Om konst och skönhet), föreläsning på Kiasma 12.11.2008.
2 Maurice Merleau-Ponty definierar sitt begrepp ”världens kött” i avsnittet ”The Intertwining – The Chiasm” i det postumt utgivna verket The Visible and the Invisible, red. Claude Lefort, Northwestern University Press, Evanston, 1969.
3 Reijo Viljanen, ”Taiteesta ja kauneudesta” (Om konst och skönhet).

Kuvat: Jussi Tiainen