Taidemaalariliitto

Fiskars i februari 2021 med blek sol och pandemi, fjärran från turistsäsong. Två gånger kör jag fel, sitter och tänker på tidigare målningar av Katarina Reuter jag sett: utsikter över landskap, fåglarna, fossil, små delar av skelett, det arktiska, det biologiska, natur. Lite som en upptäcktsresandes dokumentation innan kameran fanns.
Katarina Reuter målar landskap och natur som sinnestillstånd.
”Innan kameran fanns”? I själva verket berättar Katarina Reuter att hon ofta fotograferar och sedan målar utgående från fotografierna. Varför gör hon det? Hon tar ett kliv bort från det avbildande, tänker jag. Hon distanserar, såsom starka sinnesupplevelser kräver att distanseras för att de ska gå att hantera i konsten. Fast ”distanserar” känns förenklat. Fotograferandet kanske snarare är ett led i en mycket mer omfattande transformeringsprocess, där det handlar om det svåraste: att få ihop yttre och inre?

I ateljén i den stora vita ladugården hänger de nya målningarna samlade på samma vägg. De har ganska små format, vart och ett autonomt samtidigt som de ingår i en gemensam sfär, och det omisskännliga tilltalet i Katarina Reuters måleri slår emot mig genast när jag kliver in. Jag lägger märke till att en  perspektivförskjutning har inträffat – landskapet har flyttat längre bort i de nya målningarna, det finns där på avstånd att urskilja genom en trådsliten spetsgardin, gastyg, nät, reflekterande fönsterglas, en sländas vinge. I förgrunden, där vi är vana vid att fästa blicken: några stenar som ägg på fönsterbrädet, en blå trastfågel som sover. En glödlampa reflekterande landskapet utanför, och samtidigt sin egen spegelbild. Men också gardiner dragna åt sidan som ger en illusionen av teaterscen. Och djuren finns ju där: kråkfåglar, sländor, nattfjärilar, fiskar.

Man kan stöta på dikter som har en sådan märklig självklarhet att det är som om de alltid funnits. Någon har sträckt ut handen och fångat in dem bara och skrivit ner dem, och man önskar avundsjukt att det varit man själv. Katarina Reuters bilder är gåtfulla och fullständigt oförutsägbara, men kan väcka samma djupa igenkännande och känsla av självklarhet – som att de har funnits hela tiden tills hon har tagit fram dem i ljuset och gjort dem synliga. Den upplevelsen kanske samtidigt låter komisk med tanke på all samlad hantverksmässig skicklighet och tidskrävande möda som deponerats i målningarna och syns ända in i de allra minsta enskildheterna. Jag går så nära att jag står med näsan alldeles inpå verket ”Viskaren” och ser på skogen som avtecknar sig där allra längst borta – de enskilda träden och grenarna, de hundratals tunna linjerna. Jag vänder mig om: Men det här måste du väl ändå ha gjort med något slags penna? Nej, med pensel, säger Katarina. Men finns det så tunna penslar? Ja, det finns så tunna penslar.

”Vintern minns inte ditt namn” heter ett verk från 2014 som jag hade sett en bild av, ett landskap som genom snöyra eller ett filter, blekt och svepande, man urskiljer inte riktigt. Jag frågar om det kanske kunde ha varit ett anslag till de nya målningarna. ”Det är möjligt”, svarar Katarina litet obestämt, och säger att hon ser sitt måleri som ett fortgående arbete där allt faktiskt hänger ihop med allt. Det blir mycket återanvändning, lager på lager, och ibland kan man ana underliggande skikt med delar av motiv som fått ligga kvar – eller också anar man dem inte. De är kvar för att de ska vara kvar.

Solen håller på att gå ner medan jag kör hem. Någon frågade Tomas Tranströmer en av de sista dagarna han kunde tala hur han skulle beskriva ett inspirerat tillstånd. Han funderade och sen sa han: ”som en lugn upprördhet, kanske”. Jag tänker att jag inte tidigare förstått så exakt som just nu vad han menade. Jag tänker på Katarina Reuters målningar i den vita ladugården och på den motstående väggen det ljusa vidsträckta landskapet utanför fönstren. Jag tänker på mitt hem. Under många år hade jag tyckt att ”inspiration” var ett svårt ord att använda. Nu slår det mig att det vi kallar inspiration på ett generöst sätt kan göra också betraktaren delaktig, som en mild påverkan som följer en vidare. Man tar ju med sig de där bilderna. Köra sakta på den isiga vägen, solen i ansiktet, och jag undrar om jag kom ihåg att dricka mitt kaffe och tacka.

Tua Forsström

Tack
Alfred Kordelinin säätiö
Suomen Kulttuurirahasto
Svenska kulturfonden
Centret för konstfrämjande
The Åland Archipelago Guest Artist Residence